Lars Johan Hierta - Med egna ord - Självbiografi och utvalda texter

Barndom

Harald Wieselgren. Då utgivaren av Svenskt Biografiskt Lexikon har av mig begärt några anteckningar såsom bidrag till en artikel uti detta verk, samt helst önskat att jag själv vill lämna dem sådana, att de fick omedelbart begagnas, så har jag icke kunnat förbise de svårigheter vilka är förenade med en självbiografi. I synnerhet när den skall vara författad inom den ram eller begränsning som här erfordras. För lösandet av en sådan uppgift är det måhända mindre tveksamt vad man skall skriva, än vad man icke skall skriva. För att icke antingen nödgas meddela blott ett torrt register, eller orda för mycket om sig själv och därjämte om sådant, som icke omedelbart tillhör anteckningarnas egentliga föremål. Om i det efterföljande sannolikt åtskilligt är behäftat med båda de senare felen. Då jag ifrån de tidigare åren omförmält en och annan i sig själv alltför obetydlig omständighet därför att den kunnat inverka på riktningen av mina åsikter i en mera framskriden ålder. Eller om, för att ge åt dessa anteckningar något mera intresse än de hade kunnat erhålla endast genom berättelser om min egen person. Därför har jag inflätat en och annan skildring av samtidiga händelser som legat inom min egen verkningskrets eller någon anekdot som jag trott kunna finnas underhållande såsom en kuriositet från samma tid. Så vågar jag, i betraktande av förutnämnda svårighet att finna den rätta medelvägen, anhålla om läsarens benägna överseende.

   Jag är född den 28 januari år 1801 i Uppsala. Min fader Carl Didrik Hjerta, född i Västergötland den 16 september 1758, blev, efter fullbordade studier och vunnen magistergrad i Uppsala år 1782, kemie adjunkt vid universitetet därstädes år 1785 samt 1798 Akademie Räntmästare, och gifte sig samma år med Hedvig Johanna Schméer. Min moder minns jag icke mycket, emedan hon dog redan i slutet av november år 1804, kort efter en yngre broders födelse. Men väl att hon sörjdes av min fader så djupt, att han sällan kunde tala om henne utan tårar och att han aldrig kunde förmås att gifta sig för andra gången. Ävensom att hennes minne var högt aktat av en talrik släkt i huvudstaden, där hennes föräldrar hade bott, och inom den umgängeskrets av professorer och några yngre akademiska lärare i Uppsala, som ofta om aftonen brukade samlas hos mina föräldrar.

   Bland denna umgängeskrets bestod min fars närmaste vänner av de tre bröderna Afzelius, Adam, botanikern, Johan, kemieprofessorn, och Pehr, läkaren och sedermera förste arkiatern, samt Johan Winbom, teologie professor och domprost, vilka alla hade gemensamt att med min far genomgått

skola och gymnasium i Skara, samt varit hans studentkamrater. Till denna krets, ehuru ej så nära som de nyssnämnda, hörde också den bekante naturforskaren Daniel Thunberg, skytteanske professorn J.O. Kolmodin, historiarum professorn Erik Michael Fant och professorn i latinska språket Erik Gröthlin med flera.

   Flera ibland dessa professorer var utmärkta vetenskapsmän, och några original, om vilka varjehanda muntra anekdoter på den tiden var gängse i den muntliga traditionen. Ibland Afzelierna var Pehr (som senare blev adlad) ansedd såsom nästan den främste läkaren på sin tid och Johan var känd såsom utmärkt professor samt därjämte en kvick och bitande satiricus, som det ofta roade att på ett torroligt vis sätta andra i förlägenhet.

   Thunberg var en berest och intressant berättare, men hans föreläsningar förrådde samma nästan barnsliga naivitet, som man finner i hans tryckta resebeskrivningar. Där det till exempel på ett ställe om Holland, man kan läsa att »vattnet är det element, som gör sjöfarten så utom som inom Nederländerna vig och bekvämlig».

   Kolmodins föreläsningar var mycket talrikt besökta. Han ansågs som en mästare i sina översättningar och förklaringar av Livius och Tacitus.

   Göthlin blev egentligen ryktbar för sin utomordentliga artighet och beskedlighet mot de studerande, samt för vissa humoristiska vändningar i sina översättningar från latinet. Så berättades det att en gång då en student besökte honom för att tenteras och Göthlin hade kommit ifrån ett inre rum med en bok under armen, började han tentamen med frågan: 

   »Kan herrn säga mig vad det är för en bok jag har under armen?» 

   »Ah, förmodligen Vergilius!» 

   »Ganska rätt», svarade professorn, »herrn har approbatur» (approbatur är latin för Godkänd och användes inom examenssystemet).

   Ehuru denna berättelse låter otrolig, så cirkulerade den dock allmänt, även långt efter Göthlins död, utan att jag minns att på den tiden ha hört någon dra dess sanningsenlighet i tvivelsmål. Från Göthlins föreläsningar berättades det likaså att han hade ur Vergilius översatt »salvete penates» med: »mjukaste tjänare, mina herrar husgudar!» och »o qvanta calamitas!» med: »ack, herre Jesus Christus, vilket elände!» 

   Såsom numismaticus och vårdare av akademins redan då rika myntsamling var Göthlin särdeles road när han fick visa denna samling. Han förklarade då medaljernas betydelse på ett livligt och talangfullt sätt, späckat med historiska anekdoter, och kunde i detta hänseende sägas vara en levande krönika. I själva verket ansågs han vara mer historicus än latinare.

   Fant var en särdeles högaktad och god människa, hade ett enkelt föredrag på sina lektioner, var en utmärkt predikant, men ansågs icke som mycket framstående i sin vetenskap.

~

Min barndomstid förflöt, såsom förhållandet vanligen är, tämligen enformigt. Min far ansåg icke nödigt att vi (jag och min yngre broder) tidigt skulle börja att träget sysselsättas med vanliga skolstudier, vilka på den tiden för det mesta bestod av utantill läxor i latinska grammatikan, vars inlärande gav anledning till ett mycket gängse, förmodligen redan då gammalt ordspråk: »grammatica latina, som kommer gossarna att grina». Däremot såg han gärna att vi lärde oss utantill valda stycken av svenska skalder, bland vilka Kellgren och Leopold då var mest ansedda, jämte några psalmer av Dahl och Ödmann; ävensom att räkna i huvudet, vilket allt dock skedde utan att vi märkte något tvång därvid. Därjämte fick vi, för att läsa på lediga stunder, översatta arbeten av Campe, Gruthsmuth, Berquin, »Ungdomens Plutarch» av Blanchard, och en liten bok i duodesformat, vars titel jag nu ej påminner mig, som innehöll berättelser ur historien om storartade drag av mod och uppoffring, av dygd eller fosterlandskänsla hos barn och ynglingar. De, som mest rörde och uppskakade mig så att jag grät av förtjusning och beundran var de kända berättelserna om Mucius Scævola och Coriolanus.

   Emellanåt läste min far också själv något med oss på de mellanstunder han hade lediga från en trägen sysselsättning för- och eftermiddag på Räntkammaren. Han umgicks alltid som en vän och emellanåt nästan såsom lekkamrat med oss, så att han hade vårt oinskränkta förtroende och vi var aldrig rädda för honom. Vi sov också om nätterna i samma rum som han, ända tills jag blev 14 år gammal. Stryk avskydde han att begagna, vilket måhända även föranledde den starka motvilja som jag alltid haft för detta slags förbättringsmedel och den övertygelsen, att det högst sällan behöver begagnas och i allmänhet ingenting uträttar, i jämförelse med ett klokt användande av en foglig behandling.

   På detta sätt och ehuru vi redan år 1810 fick en informator och skulle ha ordentliga lästimmar, var mina kunskaper ännu, då denne lärare lämnade oss år 1812, ytterst tarvliga och bestod egentligen av några få minnesläxor ur Kegnérs första begrepp, på den tiden en allmän lärobok, som avsåg att utgöra ett slags encyklopedi i ett band. Några få glosor ingick också ur de första sidorna av Yckenbergs latinska elementarbok, deklinationer, konjugationer och några regler ur syntaxen i grammatikan. Egentligen kunde jag ingenting riktigt väl mer än första halva sidan i Yckenbergs elementarbok:

   »Ålauda cantat: Lärkan sjunger; Avis volat: Fågeln flyger» och så vidare samt deklinationerna i grammatikan och början av ett litet kompendium, kallat Fants katekes, som avhandlade hela världshistorien i frågor och svar, om jag minns rätt på några och sextio sidor. Härvid får dock ej lämnas obemält att sistnämnda bok framdeles vid många tillfällen visade sig ha varit av nytta. Sedan det lilla den innehöll om de viktigaste händelser och årtal hade genom flitiga repetitioner hunnit fästa sig väl i minnet. 

   Min bror, som var fyra år yngre än jag, kunde naturligtvis än mindre dra någon egentlig fördel av en så tidig undervisning. Jag kan dock icke glömma min förbindelse till nyssnämnde lärare, numera kyrkoherden i Skee, prosten A.P. Tranaeus, dels för hans vänliga bemötande emot mig och min broder, och dels för det han, enligt därtill given ledning av min far, egentligen försökte utveckla de reflekterande själsförmögenheterna med den ringa tillgång som på den tiden fanns på populära arbeten rörande världskunskapen och naturläran. Bastholms filosofi för olärda och en liten broschyr av Klingvall om stjärnhimmelen var då nästan de enda för ungdomen passande att tillgå i dessa kunskapsgrenar....