En sommar i Småland

FÖRSTA KAPITLET.

Ovanför en vacker insjö av de många, vilka i Småland omgärdas av vackra skogsdungar, vänligt grönskande kullar och frodiga ängar, där änderna muntert plaska i vassen och fisken, skimrande, vänder sig vid vattenytan, låg på en sakta sluttande höjd det gamla herresätet Segerstad. Förr i tiden hade Segerstad, en stolt riddarborg, varit beläget alldeles invid sjön och speglat sina skinande koppartäckta torn i dess lugna vatten. Men nu skymtade endast några mossiga ruiner fram mellan ekskogens yppiga grönska och skänkte genom avbrottet en förhöjd glans åt det lantligt vackra landskapet. Korparna hade efterträtt feodalherrarna i de taklösa salarna. Murgrönan var den nakna väggens enda prydnad. Omkring 1720-talet hade en eldsvåda lagt den gamla borgen i aska. Och en ättling till de forna borgherrarna nöjde sig med att istället för det nedbrända slottet bygga ett hus på den höjd som behärskade sjön och kringliggande trakt. Denna byggnad uppförd i sin tids smaklösa stil var försedd med två våningar och bar på mitten av sin fasad upp ett tämligen spensligt torn. Varifrån en urtavla med avstannat urverk enformigt stirrade ner på besökare. Till denna huvudbyggnad slöt sig två betydligt lägre flyglar. Den ena för spannmålen, den andra för tjänarna, och vi behöver kanske inte nämna, att den förra tog högra handen av den senare. I allmänhet finner man på svenska herregods en väsensskild motsats emellan huvudbyggnad och flyglar. Det förefaller liksom godsherren tänkt alltför mycket på sig själv istället för att tänka på sin omgivning. Strax nedanför det prydligt målade staketet till gården, vilken ännu någon gång, gamla traditioner till ära, kallades borggården, vidtog en park av betydligt omfång. Detta växlande mellan vackra träddungar och öppna platser där urblekta kinesiska åttakantiga torn som kallas pagoder och förfallna ekotempel fått sin plats. Här blottade det sparsamma silverglittret av ett konstgjort vattendrag och där i djup skugga gömde de blyga, men yppiga formerna av en i träsnidad Diana. Med den slingriga fyndighet som tillhör en konstgjord park letade den sig slutligen ned till sjön, den så kallade Fridasjöns vassrika strand, vilken äntligen satte en gräns för de djärva dryadernas1 vidare framträngande.

På andra sidan sjön ungefär mitt emot murarna av den fallna borgen kunde man skönja ruinen av traktens största historiska märkvärdighet. Det vitt beryktade Frida kloster. I en lund av ekar, vilka skyddande slöt sig samman över de härjade lämningarna av denna forntida fristad, utgjorde ännu en lutande mur med tre i ädlaste spetsbågsstil skulpterade fönster, till en besökande arkitekts förtjusning, och en i sten huggen biskopsbild med mitra och kräkla vaktade ännu ingången till klostret. Vars tinnar nyponbusken smyckade med sina blommor. Vars rämnade valvbågar spindeln var som bäst sysselsatt att insvepa sina nät kring. I grannskapet av de åldriga men vördnadsbjudande ruinerna av feodalborgen och klostret, låg det nya så kallade corps-de-logiet som en modern platthet.

Vi för läsaren in i ett av de största rummen i denna boning, i en salong vars fyra höga fönster öppnade utsikten åt Fridasjön och dess vackra omgivningar. Bland salongens ursprungligen åldriga möblering hade en senare tids smak och förfining gjort intrång. Ännu kläddes väggarna av en till längden gigantisk soffa och högryggade länstolar där träverket var förgyllt och övertyget av blått siden. Men här och var hade man inskjutit en emma2 eller en chaise-longue och en athenienne förvarade åtskilliga små eleganta lyxartiklar, intressevärda naturalster och väl bearbetade dyrbarheter. Väggarna pryddes av porträtt från en försvunnen tid med eleganta, välsnörda damer med svällande styvkjolar, högt friserade lockar och tulpaner i händerna, ståtliga herrar med rikt utvecklade halskrås, pudrade, lockiga peruker och paljetterade kostymer. Men mitt på golvet fanns uppställd ett modernt biljardbord skulpterad i mahogny och för övrigt utrustad med mycken prakt. De höga fönstren stod uppslagna för att låta sommarvinden fritt inströmma med vällukter, i flykten fångade från parkens blommande lindar, från trädgårdens rosenterrasser.

I rummet fanns endast två personer. Den ene, en lång smärt man med ett regelbundet men blekt ansikte, ur vilket med tankfullt uttryck strålade ett par mörka genomträngande ögon. Han satt i en länstol vid ett av fönstren och betraktade spöket av det gamla slottet, ruinen, som höjde sig vid Fridasjön. Den ena av hans vackra, nästan kvinnligt fina händer, stödde hans huvud och hade vecklat in sig i de rika lockarna av ett korpsvart hår. Medan den andra, smekande, vilade på det vänligt framskjutna huvudet av en stor vacker rapphönshund som tacksam, men obemärkt blickade upp på hans i betraktelser försjunkne herre. Den andre av de båda vännerna, för de var verkligen vänner och detta kanske i högre mening än ordets vardagliga betydelse ger vid handen, sysselsatte sig med att ensam göra mästerstötar på biljarden. Han uppställde svårigheter endast för att övervinna dem. Han lekte med bollarna på ett sätt, vilket skulle ha väckt beundran hos varje annan biljardspelare än hans tankspridde vän, som inte ägnade spelet en enda blick med sitt mörka grubblande öga. Mannen med biljardkön föreföll några år äldre än filosofen vid fönstret. Hans hy hade den brunaktiga men hälsosamma färg som vid mognare ålder vanligen intar rodnadens ställe. Hans grå ögon strålade av ett livligt ibland satiriskt uttryck. En bred välbildad panna antydde på mindre vanliga själsförmögenheter. Ett drag av välvilja och humanitet vilade över de fylliga läpparna. Över den starkt bildade nederdelen av ansiktet, vilket jämte en viss böjelse för fetma, inför psykologen förrådde en dagdrömmare.

Ungefär en halvtimme förgick. Biljardspelaren spelade. Filosofen vid fönstret filosoferade. Inte ett ord växlades. Till slut kastade spelaren kön på biljardbordet och närmade sig filosofen.

»Min bäste Segerstjerna,» yttrade den förre, »du begraver dig i dina dystra betraktelser som Kettil Okristen i sin hög. Du måste till slut duka under. För i striden mot din mjältsjuka är du alldeles för mycket sensualist. Jag frågar dig inte vad du har att beklaga dig över. För en sådan fråga ställd till melankolin är oftast omöjlig att besvara. Men jag säger dig uppriktigt att du har många skäl att prisa dig lycklig. Se ut över dessa sköna fruktbärande nejder. De är dina. Här öppnar sig för dig en väl tyst och obemärkt, men ädel och vidsträckt verksamhet. Se hur längs sjön röken stiger från tjugotals boningar. I var och en av dem finns för dig mycket gott att uträtta. Är du fåfäng och sporras du vid åsynen av dina förfäders borg till ansträngningar jämförliga med deras, nå väl, kasta dig då in i det politiska livet, skapa dig ett rykte eller förvärva dig en ämbetsmannaplats som kan tillfredsställa dina anspråk. Vill du endast njuta av livets behag? Vill du gå din väg bland sång och blomsterdoft? Ila då till södern, med din förmögenhet kan du leva som en furste i det vänliga Florens, i det präktiga Neapel. Men skaka av dig dessa svarta nycker. Ett djärvt försök är nog för att lyckas. Man har sagt att melankolin är olyckans vällust. Du som knappt vetat vad olycka vill säga, har ingen rätt att tillägna dig denna främmande egendom.»

Utan att ändra ställning, alltjämt blickande utåt landskapet och sjön, svarade arvtagaren med en djup, men välljudande stämma:

»Ah, om du visste, vilken förfärlig tomhet som förföljer mig mitt i det livligaste vimmel, mitt i det virrigaste tumult! Jag bär en öken med mig, vart jag går. Ingenting som anslår, ingenting som livar upp, ingenting som hänrycker mig! Ack, kunde jag blott för alla mina rikedomar återköpa ett enda år från den tid av min levnad då jag ännu i fullt mått kände livet strömma genom mina ådror. Då jag njöt och hoppades! Nu erfar jag en äcklig avsmak för allt. Jag har överlevt den hjärtats död som kallas likgiltighet för allt. För mig återstår inte annat än att med första tillfälle söka mig en plats i segerstjernska gravkapellet. Vem vet om man inte sover ljuvt och behagligt även i dödens armar?»

»En sinnesstämning som din är en epidemi, vilken ofta angriper män kring trettio år. Illusionerna har bleknat. Man erfar de första lätta känningarna av reumatism. Varken fantasi eller hälsa räcker mera till som förr. Man börjar bli missnöjd med sol, måne, väderlek och människor. Men du måste försöka en radikalkur! Du bör gifta dig!»

»Jag gifta mig!» ropade Segerstjerna med ett slags uttryck av fasa, »det skulle med mitt förstämda lynne bli ett härligt liv!»

»Tänk dig bara en artonårig förtjusande fästmö. Vacker, till växten av en nymf, foten av ett barn, leendet av en ängel! Vilken glädje att se utvecklas, var efter annan, de slutna blommorna i denna unga kvinnas själ! Vilken stolthet att kalla denna ädla sköna varelse din!»

»Aldrig, min kära bror, spelas med någon en mera fulländad maskerad, än med en man som uppträder i egenskap av brudgum. Kanske får jag slutligen plats i ett hjärta, vitt som en salong, fastän där endast borde finnas rum för mig. Liksom en kvinnas växt ofta är ett mästerstycke av komposition är hennes själ inte sällan en outtömlig gruva av förställning.»

»Jag delar inte dina tankar om kvinnan. Jag vördar och älskar henne. Jag vördar de gamla damerna och älskar de unga. Jag medger, med allt detta, att kvinnan har sina svagheter....